Sitter här vid datan och ger mitt bästa för att ordna så att en vän får en bättre magkänsla. Känner igen mig så mycket i känslan att allt är hopplöst och att man bara vill ge upp. Jag vill så oerhört gärna bara trycka på en delete knapp och göra så att allt känns bra men det kan jag inte.

Så jag gör vad jag gör när jag verkligen mår piss, jag försöker lösa ett av problemen som ligger där och gnager.
Hoppas det uppskattas och att det går vägen. Gör ont i mig att saker ibland är så svåra fast de samtidigt är självklara. Luddigt? Kan förstå det!

Har haft en mycket bra helg och är så oerhört glad över de vänner jag har. De är rakt igenom bra personer och jag börjar mer och mer inse att jag aldrig någonsin kommer att stå ensam. Jag tror på att oavsett vad som händer så finns de som verkligen räknas kvar och rubriken är verkligen sann. Vet inte hur jag ska uttrycka min glädje och tacksamhet men hoppas ni tar åt er, för ni är guld värda!

Ska alldeles strax gå till Patrik och Victor igen efter en paus här. Skola väntar i morgon och den känslan är väl aldrig topp men det blir okej då veckan faktiskt blir lugn. Får springa i morgon också efter att ha vilat helgen ut för att låta kortisonet vara ifred.

Well well. See you!