Jag är en oerhört blåögd människa och alltid, alltid ser jag det goda i människor på både gott och ont.
På den senaste tiden har saker hänt som fått mig att vakna upp ur min lilla sagobubbla där falskhet inte riktigt är något som finns i min närhet och där jag har sållat bort opålitliga från min vänskara för länge sedan. Verkligheten var inte riktigt som jag trodde och den kommer heller aldrig att bli bättre, snarare sämre.

Jag har alltid varit en människa som ställer upp för mina närmaste vänner oavsett vad som händer och till hundra procent. Jag är en vän som inte viker bort, jag är en vän som finns där och jag har svårt att förstå att andra kan resonera på ett annorlunda sätt gällande personer som står dem nära.

Jag vet inte vart jag vill komma eller vad min poäng är, kanske att jag är oerhört ledsen, pass och arg över hur det ser ut utanför min lilla bubbla. Det finns ingenting jag kan göra åt hur svinigt andra människor beter sig eller vilka val de gör, allt jag kan göra är att hålla mina närmaste ännu närmare och strunta i resten för en sak är säker.

Jag tror på förändring men jag tror inte på att någon som är så egoistisk och koncentrerad på det egna måendet och de egna känslorna någon gång kommer att kunna vara en sann vän, för då kommer alltid det egna i andra hand.

Jag tror även att det är dags för mig att kila ner till Patrik, gosa ner mig bredvid honom och slänga iväg ett sms till Cissi som lämnade mig på msn alldeles för snabbt.

kl