Tiden rusar förbi och allt susar förbi men mina fötter står märkbart stilla, ovilliga till att röra sig en enda mm.
Min hesa och obetydliga röst skriker ut i tomma intet att det går alldeles för fort, att jag inte hinner med medan jag försöker springa ikapp alla andra och allt annat runt mig som försvinner ur mitt synfält. Det går alldeles för fort.

Jag är medveten, känner värmen från de människor som står nära mig, de människor som andas mina andetag åt mig när jag själv inte är kapabel. Det spelar ingen roll hur många timmar jag sitter där, duktig och ambitiös. Ingenting förändras. Alla mina stora drömmar är stoppade i en ask med ett lås som har en nyckel som inte finns. Allt är så vackert ouppnåeligt utifrån medan det inifrån är tomt. Helt tomt.