hade för avsikt att krypa ner bredvid patrik i soffan och gosa in mig under hans arm och försöka försvinna men studsade in tillbaka hit istället. Önskar så att jag kunde ändra på det som gnager sönder mig inifrån men jag får helt enkelt lära mig att leva med det. Vill inte slösa bort en enda dag av mitt, jag vet att allt är alldeles för kort men just nu är det så otroligt tufft.



Stressad över både det ena och det andra och orkar inte ta tag i saker jag måste ta tag i.
kl