Och det är de där stunderna som jag vet att jag inte vet, som jag bara vill sjunka igenom jorden och låta tiden stanna för alla som lever där ovanför så jag kan hinna ikapp. Hitta mig själv, hitta tillbaka och lära mig att andas så som man ska igen. Men det är de där stunderna som jag idotiskt står stilla medan alla runt omkring springer förbi mig, med deras mål i sikte, medan jag inte kan se någon annat än människor som skyndar förbi i vad som nu övergår till en kall höst.

Och det spelar ingen roll om jag skriker vänta, stopp eller stanna upp för jag tror inte att min röst hörs genom bruset och stressen ändå för jag står still medan alla andra rör sig.