En helt vanlig dag
Mina fötter fortsätter envist på framåt i det kalla höstvädret, jag känner hur mina fotsteg plötsligt sjunker ner i en mjukhet och jag går på en strand och det är sanden som mina fötter mjukt sjunker ner i. Det är helt tomt på den soliga stranden och det enda som finns är jag och den där känslan. Känslan av total tillfresställelse som hela världen kan läsa av mitt ansiktsuttryck bara genom att titta på det. Mina bara fötter möter den mjuka sanden som sipprar in under mina tår där jag går ovanför vattenbrynet. Solens strålar värmer mitt ansikte under min morgonpromenad som jag tar innan jag ska gå tillbaka till hotellet för att äta en underbart god frukost, en sådan frukost som jag verkligen älskar.
Medan jag går där och låter vågornas rullande in på stranden bli till tydliga melodier kollar jag mig omkring och ser den vackra omgivningen. På den östra sidan reser sig klippor blandat med underbart lysande grönska och jag kan inte annat göra än att njuta av solen som värmer mitt ansikte, vågornas ljud som blir till fridfulla melodier, alla underbara dofter och den mjuka sanden som mina fötter sjunkar ner i...
Förutom att jag går på ett mjukt barrtäcke intill vägen som är missfärgade av avgaserna från förbi passerande bilar, det enda som träffar mig i ansiktet är det piskande regnet och vinden som envist sliter tag i mitt hår. De vågor som jag hör kommer från kalmarsandsstranden intill mig och när jag blickar ut över vattnet som skulle kunna vara vackert kan jag inget annat konstatera än att det är ett ruggigt höstväder med regnmoln så långt ögat kan nå. Jag går där och huttrar och förbannar mig själv för att jag gett mig ut i kylan för att ta mig till gymmet och inser att den enda sol som jag kommer att få känna av under en lång tid är den i min dagdrömmar.
Medan jag går där och låter vågornas rullande in på stranden bli till tydliga melodier kollar jag mig omkring och ser den vackra omgivningen. På den östra sidan reser sig klippor blandat med underbart lysande grönska och jag kan inte annat göra än att njuta av solen som värmer mitt ansikte, vågornas ljud som blir till fridfulla melodier, alla underbara dofter och den mjuka sanden som mina fötter sjunkar ner i...
Förutom att jag går på ett mjukt barrtäcke intill vägen som är missfärgade av avgaserna från förbi passerande bilar, det enda som träffar mig i ansiktet är det piskande regnet och vinden som envist sliter tag i mitt hår. De vågor som jag hör kommer från kalmarsandsstranden intill mig och när jag blickar ut över vattnet som skulle kunna vara vackert kan jag inget annat konstatera än att det är ett ruggigt höstväder med regnmoln så långt ögat kan nå. Jag går där och huttrar och förbannar mig själv för att jag gett mig ut i kylan för att ta mig till gymmet och inser att den enda sol som jag kommer att få känna av under en lång tid är den i min dagdrömmar.
Kommentarer
Postat av: Emma
Saknar dina uppdateringar. (L)
Trackback