Medan jag sitter här och "ska alldeles strax ta tag i spanskan" kikar jag runt lite medan jag har ipoden igång och låter musiken förgylla mina örons tillvaro. Dimman har nu lättat upp lite och det är inte längre än tjock vit massa som i Stephen Kings "The mist" där skräckinjagande monster i alla former bor i dimman utan nu en mer lättare vit hinna. Jag sitter här i lugnet och bara njuter och helt plöstligt hörs en duns i fönstret som gör att jag hoppar till av rädsla. Mamma har sagt sin del om våra grannar och beordrat oss alla att alltid låsa dörren, vilket gör att jag lättskrämd som jag är nu är rädd så fort jag kommer in i trappgången. Som tur var så var det ingen knarkare som dunsade in i mitt vardagsrumsfönster utan en lite fågel. Jag reser mig upp och kikar ner på balkongen utanför och vips, den lilla fågeln flyger upp igen och serverar mig en ny hjärtattack på silverfat. Trots två hjärtattacker i rad tackar jag fågeln glatt då det inte var en knarkare som låg där ute på balkongen, vilket jag också hoppas undvika även i framtiden!