Jag vet att jag varit urusel på att uppdatera men jag lovar att jag ska skärpa mig och försöka slänga in lite inlägg till mina trogna läsare. Ur min högtalare at the moment: Breathe-Anna Nalick medan jag sitter och kikar runt här lite.

Mitt humör är verkligen på topp, vilket får mig att tänka på den där fredagen för många många fredagar sedan.
Kliv på tåget och följ med på en resan genom Kims minnens värld och se min version av historien.

Det är en fredag då våren har kommit så pass långt att värmen börjar närma sig och man kan utan att frysa tårna av sig plocka fram ballerinaskorna som legat och väntat tålmodigt hela vintern. Den där härliga vårkänlsan i magen har slagit rot och börjat gro i kroppen, studsmattorna är uppställda överallt runt omkring på gårdarna där barnfamiljer bor och för de som går i nian närmar sig slutet ofantligt snabbt. Slutet på många år tillsammans och oavsett om de åren varit bra eller dåliga så har de åren en enorm betydelse den dagen man inser att det tagit slut.

På Futurum år 2007 avslutade blå nior med en idrottslektion varje fredagseftermiddag. En fredagseftermiddag precis som alla andra, i skolan i kapprummet där allt var precis som vanligt var det något som förändrades.
Tre personer som inte annars varit så mycket mer än goda klasskamrater dröjde sig kvar i klassrummet istället för att skynda hem till ledigheten direkt när lektionen tagit slut. Fortfarande iklädd idrottskläder hoppar en av dem som sitter där upp på bordet och dansar runt. De andra två tittar roat på och skrattar åt vad som händer uppe på bordsskivan när som taget från ingenstans tjejen på bordet frågar om de vill ägna kommande fredagskväll åt att spela spel. 

"Kom igen, vi gör nåågonting" säger hon exalterat varpå de andra två godtar erbjudandet och de tre tillsammans kommer överens om att de ska bjuda in en tredje klasskompis som precis som alla andra hade bråttom hem till helgens ledighet och vila.