Det är skrattretande hur länge man kan gå med gråten i halsen och hur känslig man kan vara.
Jag har halvt lovat mig själv att hålla den här bloggen fri från det men just nu är det oundvikligt. Blir det aldrig bättre?
Försvinner aldrig den där tomhetens känslan? Jag har panik och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Haft en sämst dag. Vaknade upp och åkte in för att klippa mig, vilket blev sjukt fult. Står inte ut med att titta
mig i spegeln och förstår inte hur jag ska kunna leva med mig själv de närmaste månaderna. Jag tokhatar verkligen när håret blir så fruktansvärt fult. Fick sedan veta att vi inte hade någon svenska så då bar det av hem igen, till vad?
Regn och ingenting. Det är löjligt hur ensam jag känner mig just nu och jag vill bara gråta för allt som händer och allt som är som jag inte kan ändra på. Tackar gudarna för att det är träning ikväll så jag har något att se fram emot och av erfarenhet brukar en träff med laget kunna få saker att kännas bättre men just nu känns allt hopplöst.

kl