Vecka 6, here we go.

Well, vi har match hemma i Gransäter ikväll mot Enköping och jag ska inte vara med. Kul,kul,kul.
Jag är så otroligt förvirrad över vad jag vill och hur jag vill att min tillvaro ska se ut just nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag har alltid gått på högvarv och aldrig varit i behov av lugn & sömn men de senaste månader har ett sådant enormt behov signalerat till mig. Illamåendet, yrseln och huvudvärken med tröttheten har malt på och jag beslutade mig för att ta det lite lugnare men vad hjälpte det då? Som sagt så har jag alltid förut gått på högvarv och det som stör mig mest är nog mitt behov av sömn som plötsligt infunnit sig. Jag är van att kunna prestera topp med 4 timmars sömn i bagaget men nu går jag på knäna oavsett hur många timmar jag sover och finner ingen ork. Jag somnade innan elva i lördags fastän jag sovit minst nio timmar natten innan.

Jag är inte längre Kim Eleonora Larsson som det är tänkt att jag ska vara. Som jag alltid ville vara.
Gamla minnen som jag trodde var glömda har kommit upp till ytan och jag har rört upp något som är omöjligt att hantera men också en total omöjlighet att glömma. hur ska jag göra? Jag ligger och grubblar halva nätterna innan jag somnar och den senaste veckan har drömmarna mer än stört när jag väl somnat och det spelar ingen roll vad jag intalar mig när jag har vaknat så känns det ändå verkligt.

Man behöver inte vara en idiot för att förstå att jag behöver få ett bättre perspektiv på mitt liv och fixa det här men jag vet helt enkelt inte i vilken ände jag ska börja för ärligt talat så känns allt fel. När jag fick spela och träna fann jag ingen riktig glädje i att få göra det och gick mest runt med prestationsångest dygnet runt. Nu när jag inte får spela känns det som om jag blir världens tjockaste människa så fort jag tittar på mat och jag vill verkligen spela igen. Jag hatar att jag missar träningarna i skolan och börjar ett tre dagar i veckan. Jag vill inte vara här överhuvudtaget.

Kanske är det så att batterierna behöver laddas för de senaste två åren har jag ständigt varit igång men jag har inte tid, plats eller möjlighet för att ladda dem. Allt håller på att faller mig ur händerna och får jag inte grepp snart kommer det inte att finnas mycket kvar att kämpa för när jag finner orken igen, om jag finner orken.

Jag vet ingenting längre, ingenting.