Mitt humör är verkligen i botten för tillfället.
Jag har ätit en god lunch, jag har bara en lektion kvar för dagen sedan ska jag spela innebandy igen och med tanke på att bland andra Evelina och Cecilia är närvarande där borde jag vara glad.

men
allt bara föll över mig på vägen hem och nu känns det som om jag skulle vilja sluta andas.
det känns som om vart jag än vänder mig och vilket blad jag än läser i mitt livs historia så ser jag bara svart.

det som hänt de senaste dagarna har verkligen påverkat mig, jag har sett hur någon som betyder jätte mycket för mig bara falla helt handlöst, jag har sett hur tappert hon kämpar för att fungera och trots den smärta hon känner vill hon vidare. Jag ser hennes otroliga styrka och det gör mig överväldigad samtidigt som jag ser hur ont det gör i henne och det skär i mig att se henne må såhär utan att jag kan ta bort det.

jag tittar runt omkring mig och vart jag än vänder huvudet finns det inget hemma. finns ingen självklarhet.
"Lights will guide you home , And ignite your bones ,And I will try to fix you"
Finns det överhuvudtaget något jag kan lita på som inte kommer gå sönder, falla samman och försvinna bort?
Jag vet att mina tankar är på ett ställe där de inte ska vara för mitt eget bästa men det är något som jag inte kan hjälpa.

Det känns som om allt gick så bra och sedan kom besked efter besked som bara slog sönder den trygghet jag hade byggt upp. Vad hände med allting på vägen och varför står jag oförmögen att göra något åt det?
Om det här är den lyckligaste versionen av mig själv som jag någonsin kommer att uppleva kan jag lika gärna skriva in mig direkt och bli satt bakom lås och bom resten av mitt liv för då kommer jag att bli galen.

för det här är inte bra.
inte bra.