Det är svårt att andas.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vad jag ska göra.
Önskar så innerligt att saker vore annorlunda men det är dom inte.
 Det finns tider där allt bara faller ur händerna på mig
och hela min värld hotas att rasa samman 
men de där stunderna där min trygghet finns stabiliseras allting.
Utan den tryggheten och utan de där timmarna som är helt problemfria
 i ett sällskap som jag älskar att vara i så finns inte heller den jag är.
Gråten står mig upp i halsen när jag inser att det kan tas ifrån mig
för jag behöver det för att kunna vara jag och för att orka något alls.
jag behöver det oändligt mycket.