Ikväll klockan 22.00 är det äntligen säsongspremiär för Prison Break. Yeay.
Jag minns att jag verkligen tyckte om den serien under en period men frågan är egentligen om jag tyckte om serien eller om jag bara tyckte om Wentworth Miller? Vid närmare eftertanke finns det nämnligen inte mycket i den utdragna fängelsestoryn som faller i min smak förutom just en snygg 30 plusare fylld med tatueringar. Annat är det med grey's anatomy, det är grejer som intresserar mig något fruktansvärt och jag kan villigt erkänna att gångerna som jag legat nere i soffan framför tvn med tårarna rinnande är inte få. Jag ska trots allt ge Prison Break ännu en ärlig chans om jag orkar hålla mig vaken och titta på avsnittet ikväll.

Den här morgonen när jag vaknade av min älskvärda alarmsignal med en nasal röst som berättar att jag ska gå upp kändes huvudet som om det vägde 50 kilo och halsen värkte rejält. Efter en otroligt god smoothie och två grova mackor hade jag piggnat till lite och packade i frukt, vattenflaska och sprang upp för trapporna. På något vis lyckades jag packa i frukterna, vattenflaskan och borsta tänderna så grymt långsamt att jag insåg att risken för att missa bussen var övergripande stor vilket ledde till beslutet att ta cykeln.
Det regnade, det var kallt och mitt huvud tokdunkande. Inte en överdrivet trevlig tur med andra ord men jag kom ner till station samtidigt som bussen och tog mig till skolan i rätt tid.

Idag har jag tillåtit mig själv att köra på mjukiskläder då min kropp protesterar vilt och jag helt enkel inte fann någon ork till något annat i morse. Jag tror att jag har beslutat mig för att träna ikväll trots mina sjukdoms symptom och hoppas på att det blir bättre, i annat fall vila fram till matchen på torsdag. Eller vad gör man?




Om jag ska tro på något som jag inte ser, då föredrar jag under framför baciller.