Det här skulle kunna vara ett ångestladdat inlägg från en desto mer ångestfylld Kim men det är det inte.
Det är ett inlägg fyllt av glädje för allt och alla som finns runt och som gör det värt att genomgå den där hjärtslitande seperationsångesten med min varma säng på morgonen.

Jag inser förmodligen alldeles för sällan vilka underbara människor omger mig men nu påminns jag om det vilket gjorde att jag inte kunde motstå att skriva det här. Sitter fortfarande med ett leende på läpparna sedan Patrik varit här och ska alldeles strax byta om för att åka ner till hallen och träna.

I'm still here but it haven't been easy