Och jag fortsätter att intala mig själv att du inte är den där.
Du kommer inte med trygghet och lindar inte in mig i ditt skyddsskal och du bryr dig inte ens lite sådär extra som jag skulle önska. Det spelar ingen roll att du lånar ut din tröja, för vad är en vänlig gest när allt du önskar är dig långt bort? Och jag vet ju att jag bara bygger upp vackra sagodrömmar som aldrig tycks ta slut men jag önskar, hoppas och fortsätter drömma trots allt.(Fast egentligen inte alls om dig för vi är ju bara vänner, det vet vi ju) för allt som blir till sådär lite för stort för att stanna i ljuset det håller vi tyst och kväver bort betydelsen av alla vakna nätter och alla timmar tillsammans. För jag betyder ingenting och egentligen spelar det ju ingen roll, jag har ju klarat mig utan dig så länge förut.

Och det är ju inte direkt så att bara för att du stannar i mig som en dansande saga i min mage så skulle du vara sådär snuskigt speciell. Alltid där aldrig borta. Jag måste sluta tro att med dig kommer trygghet. Med dig kommer lycka och med dig kommer den där kärleken. För jag vet ju att du aldrig ser mig fastän allt jag ser är du. Mina ord räcker aldrig till att stoppa in din betydelse i så jag har slutat försöka nu. Det du ger mig går inte att beskriva och jag hatar att vi lever på en tidsgräns bredvid varandra men aldrig riktigt tillsammans ändå.

Och du förvirrar när du låter ord träffa rakt i mig fastän du egentligen inte menat att ge dom någon betydelse. Det finns aldrig något band som vi kan bygga upp, bygga starkare och låta bli till ett vivivi. Men vet du vad? Det duger alldeles utmärkt att bara vara vänner för jag kan inte vara utan dig. Och du och jag blir liksom aldrig det där lilla extra och det där stora men vi är heller aldrig bara vänner.

När rinner sanden ut och vem av oss styr timglaset?
Och ska jag vara riktigt ärlig nu så måste jag erkänna att jag är livrädd
för att det ska bli fel för din frånvaro är tomheten under mina revben och jag behöver dig här. Jag älskar dig för det du vågar göra, för att du lyfter upp mig över kvicksanden som blir oundviklig. Det är just vid sådana tillfällen som du gör mig knäsvag. All omtanke inlindad i ett så enkelt ord inte ens lite i stil med babyduärmittalltochjagälskardigöveralltannatdetfinnsingenannanförmigutomdududu. Och det förbluffar mig hur dina ord kan ta plats när jag är van vid så mycket mycket mer, fast nu är vi ju inte något vi egentligen även om både du och jag kanske låtsas det ibland. Och jag älskar när du låter något obetydligt skrämmande viktigt slinka ut ur din mun som fullkomligt fyller upp mig. Och det är dom där kvällarna fulla med ett tillfälligt vi som jag skulle kunna säga att jag kan. För du fyller upp min otillräcklighet.

Och jag kanske hatar att säga det men du är trots allt han med stort h i början och gärna utropstecken i slutet för du får mitt allt att snurra runt och sätter mig i en ständig bergochdalbana. Jag kan nog inte ens påstå att jag önskar att jag vågade säga något för jag vet att mina ord skulle skära av allt och du skulle försvinna bort i vimlet som en i mängden fast den här gången på ett annat sätt. Och jag kan inte låta bli att undra med rädslan högt i strupen om det redan är försent? Jag är ledsen och jag ber om ursäkt gärna tusen gånger om. Och du kan ju inte försvinna bort nu för jag har ju ett löfte till dig än (snällastannakvarhosmig.) Jag vill inte att du blir mitt Tomas Ledin duskavetaattjagsaknardig för jag vill ha dig här.

Men om du blir mitt Tomas Ledin så är det endelavmitthjärtakommeralltidattslåfördig.