Dom där stunderna finns fortfarande, då jag undrar hur det blev som det blev och varför.
Jag har fortfarande inget svar på det och kommer aldrig att få det heller men jag vet nu, innerst inne att jag inte gjorde något fel den där dagen. Det var inte mitt fel att det blev som det blev och handlingarna som va utom min makt var inte mitt ansvar. Jag får fortfarande svårt att somna vissa kvällar och det händer att nätterna blir långa, så kommer det förmodligen alltid att vara. De spår som det lämnade efter sig kommer alltid att finnas där och jag kommer alltid ha minnet farligt nära att komma upp i huvudet. Jag vet att jag en dag kommer att lära mig att hantera det och kunna tänka igenom det utan att bli tom och tokig men den tiden är inte än. Tills dess då jag blir så stark så att jag klarar av att påminnas av det så får jag en lång väg av att lära känna mig själv och en kamp som jag kommer att gå vinnande ur. Man kan aldrig få tillbaka något som man har förlorat och den biten som fattas mig kommer aldrig att ersättas, den kommer alltid att vara tomhet som jag måste lära mig att acceptera. Det kommer att ta tid men en dag kommer jag att ha en text att skriva, som är min berättelse på hur jag lyckades precis som jag har lovat.