Jag skulle än en gång kunna berätta för alla att jag än en dag sitter i skolan och väntar på att nästa lektion ska börja om en halv evighet men det gör jag inte. Jag tänker heller inte glatt berätta att efter matten och eventuell lunch ska jag ner på stan en stund och investera lite nya stuffs för att sedan åka hem tidigt och träffa min pojkvän istället ska jag tala om att jag är fylld till brädden för tillfället.

Fylld med vadå? Kan inte sätta ord på det.
Jag mer än värnar om alla mina vänner och jag bokstavligen hatar när någon av dem mår dåligt.
Ni vet alla hur det känns när man sitter bredvid någon och ser att något verkligen är fel, vet att något verkligen är fel men man kan inte göra något åt det, kan inte ta bort det onda hur gärna men än vill.

Just nu går allt för mycket emot de flesta av mina allra närmaste vänner och jag står maktlös bredvid utan att kunna erbjuda något annat än en axel att gråta ut mot och det allesammans, det gör mig galen!

Det är märkligt det där, med att vissa gör sådan skillnad och jag är oändligt tacksam för att de som finns i min närhet faktiskt finns där.  Jag är oändligt tacksam.