Tog en toppen promenad med Pontus, min yngsta morbror som är 15 år i morse.
Det var hur skönt som helst att få prata lite med honom. Tack vare pratet med Patrik igår och promenaden känns nu allting betydligt mycket bättre och jag lever i min vintersaga ännu ett år.

Allting här är så bekant och så hemma och jag trivs.
Jag är som en liten unge såhär innan jul, julklappar är otroligt intressanta och jag tror mig råka veta vad som finns i ett paket på grund av slarvig inslagning. Jag menar, när man kan se in är det väl svårt att låta bli? Eller?

Nu ska jag åka bort Mo och hälsa på farmor&bengt. Det blir ett himla flängande när vi är här men det gör ingenting, det är många som ska hinnas med. Mimosasalladen är fixad och ett av mina nyårslöftet är att leva mer efter; det ordnar sig nog för det gör det ju alltid till slut!


LATER