Precis så kändes det när den sista veckan i skolan påbörjades "endless summer". Det låg hur mycket som helst framför att bara njuta av men nu är det slut innan jag ens hunnit med att bada en enda dag här hemma i Sverige på lovet. Är det bara jag eller har det varit pissväder? Är det bara jag eller har allting gått grymt fort och alla planer som fanns där i början, dom bara försvann.

Större delen av det är sommarlovet har jag tillbringat med att jobba. Jag gick upp klockan halv fem på morgonen för att åka till golfbanan och sätta mig i det ständigt(trots min hårda kamp) skitiga fikarummet med frukost och utdelning av arbetsuppgifter. Efter att ha käkat frukost så var det bara att arbeta av sina vanliga åtta men visssa dagar betydligt fler arbetstimmar innan man fick byta från dom grymt snygga kläderna och åka hem. Hem till att sätta i sig käk så fort som möjligt och sedan iväg och träna och när träningen var gjord så var det enda jag ville att lägga mig i sängen och sova måånga måånga timmar. De timmarna blev aldrig så många som jag hade önskat och snart var det dags att stiga upp ur sängen. Till råga på allt det där så träffade jag knappt Karolina de fyra första veckorna jag jobbade. Helgerna blev till något som jag längtade grymt till då det fanns lite tid över för vänner då. Marcus blev till det som lyste upp vardagen och att han va här i sommar har varit grymt. Han fanns ständigt där och muntrade upp mig när jag urless på allting runt omkring och att han åkte hem är något som jag personligen finner helt onödigt. Det var grymt jobbigt och det är fortfarande tomt efter honom. Känns jätte konstigt att jag fortfarande när jag kommer hem gläntar på dörren in till gästrummet innan jag kommer på att han inte bor här längre. Jag vet ju att vi lever i våra världar, och det är grymt olika även om det bara skiljer 25 mil mellan oss. Jag är van vid det faktumet men jag är inte van vid att sakna honom på det sättet som jag gör nu. Jag önskar innerligt att han vore den bror som jag inte har och att våra världar skulle finnas betydligt närmare varandra än 25 mil men så ser inte verkligeheten ut.

När sista arbetsdagen äntligen var gjord så hade jag en helg och en dag på mig sedan bar det av till Spanien i nio underbara dagar. Det var riktigt underbart att vara där! Efter att jag kom hem har dagarna bara flytit på sedan dess. Den första veckan hemma tillbringade jag med att städa, träna och träffa Patrik. Sedan kom Karolina hem och det är hemskt men fortfarande ett faktum att vi i princip har haft en veckas ledighet tillsammans, en och en halv på sin höjd och det suger men tiden när vi har varit tillsammans har varit topptopp. Jag kommer att sakna dig något grymt nu när skolan börjar, skola utan dig och vardag utan dig.

Det här sommarlovet har inte alls varit som jag är van vid att ha sommarlov men det har varit bra och nu är det slut. Idag är sista dagen och i morgon börjar skolan igen. Skolan börjar och jag har inte ens sett Harry Potter än som jag har planerat sedan jag fick veta när den kom på bio, great! Om jag ska vara ärlig så skulle jag faktiskt inte tacka nej till fem veckors lov till innan jag började i skolan. I en skola där jag aldrig gått och där jag inte känner till någonting. Där ingen känner till mig. Okej, det här blir bra. Jag KAN fixa att gå den här linjen och samtidigt hinna ha det liv som jag vill ha vid sidan av träningarna. Så vad är då problemet? Jag är inte rädd för att inte ha tid, jag vet att jag kan köpa mig tid. Det finns alltid tid att hitta om man vill. Det jag är rädd för är att jag inte ska vara tillräckligt bra, jag är inte så bra. Jag vet att det är det här jag har velat hur länge som helst men jag har inte den kunskapen i handbollen och när jag inser det så vill jag bara lägga mig ner och försvinna. Vad är jag utan handbollen, vad är jag i andras ögon om jag inte spelar handboll? Handbollen är det enda jag är bra på och om det inte räcker, då är jag ingenting för någon. Om jag inte räcker till nu så är jag ingenting.