Don't give up, never give up.
Jag har precis blivit väckt från en mycket skön sovstund i soffan och sitter nu nyvaket och fint röd om kinderna med rufsigt här alldeles ensam i det stora huset. Jag är inte så fruktansvärt rädd, tänker för tillfället mest på det som befann sig på min baksida igår natt men lite av den där känslan av att jag absolut inte vill vända mig och se vad som står i trappen finns ändå där. Nej, vadå? Jag är inte ett dugg rädd :)
Har fått måndagens träningstid klar nu också så nu vet jag i princip hur vardagskvällarna kommer att se ut det kommande året. Får se om det bär av till Enköping i morgon eller inte, det låter som något jag borde lyssna till i alla fall men vet inte om jag orken. Känns som om jag måste ta itu med det lilla faktumet att skolan drar igång som jag lite lätt försökt förtränga de senaste veckorna men får se, jag vill åka.
Vi har käkat pannkakor och kikat på Lejonkungen och blev så grymt mätta så det fanns inte en möjlighet i världen att vi skulle få i oss några ostkrokar eller jordnötsringar så vi sparar lite fint på det tills senare ikväll. Jag menar; Natten är ännu ung. :) Jag vet att jag sagt det förut, många gånger men jag älskar musik! Sitter och njuter nu medan jag pratar på så tankarna som kan leda till något som har med oönskat besök ska trängas längst bak i hjärnan och det funkar faktiskt stundvis. Nu loggade Patrik in på msn också så då kommer det säkert lite information om kvällen förr eller senare krypande. Det börjar bli riktigt kallt ute nu, enligt mig men det är ändå mysigt. Jag längtar efter hösten med mörkret och allt mys med tända ljus och varma filtar. Mitt rum kommer att vara ett paradis nu med den nya sängen till hösten, det kommer vara oslagbart att kura ihop där och lyssna på musik på de mörka eftermiddagarna. Med hösten kommer dessutom handbollen och jag älskar det, det vet alla inklusive jag. Jag älskar att spela handboll. Don't give up, never give up.
Undra egentligen hur många tecken som jag har skrivit i den här bloggen?
Undra egentligen hur otroligt många tecken som jag kommer att skriva i den här bloggen när vardagen drar igång igen? För det är faktiskt så att jag kommer att skriva mer då. Jag är gjord för att ha ett fullproppat schema och vara stressad dygnet runt så hösten kommer att gå finfint. Jag kommer att ha tid för handboll, plugg och kompisar precis som jag behöver det och jag ska verkligen se till att sova ordentligt så att mina ögon inte pluppur ur sina hålor eller något sådant. Nej men nyckeln till ork är sömn och mat, right? Så jag äter och sover så jag klarar det här finfint. Jag fixar det här. På måndag morgon börjar det och det känns lite bättre än innan jag skrev det här inlägget nu. Det här går bra!